sorgesamt...

lyssnade häromveckan på budgetdebatten i riksdagen och lite senare på när vår finansminister svarade på lyssnares undringar och frågor i radio. det är lätt att bli beklämd över hur väsensskilt språket och beskrivningen av verkligheten är emellan dem som vi satt att utöva makt och oss sk. "vanliga".

när en kvinna, efter ha ställt en enkel fråga till finansministern, tillslut uppgivet säger "jag har verkligen försökt förstå vad du säger men det är helt omöjligt" tänker jag att det är så här konflikter uppstår. rädslan för att släppa kontrollen och växla nivå i mötet med medmänniskor, att våga lyssna och att kanske t.o.m. bli svarslös, att vara öppen för sam-tal.

är det så, att när vi uppnått makt av något slag, är så måna om att behålla den, att vi skapar ett eget språk som ingen annan ska förstå? vi kanske t.o.m. börjar tro att det bara är vi som kan beskriva och förstå verkligheten, att det är vi som vet vad de andra behöver.....

det kan kanske vara något att fundera över när vi förfasas över att skolor och bilar brinner.....

när makten, i form av vår integrationsminister eller skolminister, uttrycker att det som behövs är att ungdomarnas föräldrar tar mer ansvar, att de unga måste skärpa sig, att de bara vill få uppmärksamhet osv.

självklart söker de uppmärksamhet! vi måste fråga oss varför och vara beredda på att lyssna, våga lyssna till en annan verklighet, till andras liv, önskningar och behov.

de brinnande bilarna och skolorna är svaret på det obefintliga sam-talet. svaret är också ett försök till maktspråk, en maktuppvisning som blir en paradox, nämligen beviset på maktlöshet. justitieministern svarar med att säga att föräldrar till barn och ungdomar som begår brott skall bli skyldiga att betala de skadestånd barnen eller ungdomarna blir dömda till. våra verkligheter ser onekligen olika ut....klyftan mellan oss blir större och större och dialogen, sam-talet fortsätter att utebli.